Fru Spets av Rune Andersson

Fru Spets bor tre trappor upp, i en omodern tvåa i vår stad
Det är vår och stora träd får nya och gröna blad¨
Sakta glida dagarna förbi som vattnet i en flod
Fru Spets är så att säga inne i en lövfällnings period
Det är svårt att se när gamla träd får nya och friska blad
Särskilt i vår bittra värld och bottenfrusna stad.

Gamla fru Spets är kär, i en medelålders karl
Hennes älskare är ofta där, och visslar på trottoar
I kvällningen sitter dom stilla han håller hennes hand
Men lyckan rimmar ganska illa, i vårt ledsna land
Grannarna i trappuppgången tycker scenen är vulgär
Att gamlingarna gnolar kärlekssånger, passar inte en pensionär.

Det tänktes så många tankar av elak karaktär, i våran trappuppgång
När fu Spets blev kär. Nu dricker de varsitt glas portvin, sen kysser
hon honom på hakan! Och lägger sig ner med utslaget hår på
handbroderade lakan.
Fru Spets ligger stilla och ler, som om hon vore vaken.
Det är första gången på trettio år som hon somnat naken!

Älskaren andas och snarkar tungt, ovan vid sådan extas
Och deras löständer ligger i samma vattenglas.
I köket droppar en vattenkran och mäter ut deras stunder
Och dropparna smäller tydligt och klart i minuter och sekunder
Och månen driver ensam sin bana och sprider sitt tunna ljus
Som månen har för vana över vårt hyreshus

Så kan livet också vara som 70+!