Mamma fick diagnosen Lymfatisk leukemi redan innan hon fyllt 50 och inte bara hon utan även hennes bror Herbert, som var 13 månader yngre. Det var hårt för dem, för oss deras familjer men även för mormor, som ständigt sökte en förklaring. Vi andra oroade oss och undersökte ärftligheten En teori mormor hade var att morfar inte hade så bra blodvärden vid tiden när de två avlades. Ingen vare sig morfar, Karin eller Herbert ser svaga ut på bilden nedan.
 |
| Karin stående och hennes bror Herbert t v om henne. |
Mamma träffade tidigt en av dessa okänsliga läkare, som krasst meddelade att hon med den diagnosen kunde leva 1 år likaväl som 10 år. Utbildning till läkare verkar vara baserad på förmågan att ta in kunskap. Skulle inte vara helt fel om urvalet till läkarutbildning även hade med kriteriet, empatisk förmåga.
Det blev minst 10 år med nedsatt immunförsvar, medicinering, strålning, operationer och sjukhusvistelser. Mycket cortison och andra mediciner. När mamma somnade in hade hon en stor mängd, då menar jag verkligt stor mängd, osmälta mediciner i munnen. Hon hade svamp i munhåla och svalg.
Mamma Karin blev mormor under den här tiden och ville så gärna vara behjälplig men det hörde mer till ovanligheterna att hon orkade.
Vi levde alla under de här åren i hopp och förtvivlan. Svårigheten bestod i att leva i vardagen för mamma och pappa och för oss andra att njuta och att planera framåt. Mamma fick tidigt under sin sjukdom besök av försäkringskassans kontrollanter. Han talade om för henne att skulle hon få sjukpension så fick hon bara sköta sig själv och inte pappa.
Så många övergrepp vi var utsatta för de här åren. Mamma på sitt sätt, hon hade aldrig lärt sig försvar, hon var en skör person. Hon lyssnade på auktoriteter inget ovanligt för den tidens kvinnor. Hon hade MÄSTRATS från det hon var ung av släktingar, av grannar m.fl.. Jag utsattes för samma sak under hennes sjukdomstid. Här några exempel, fick höra av släktingar att jag inte var tillräckligt mycket hos min mamma. Sjukhuspersonal, som ifrågasatte om jag verkligen förstod hur sjuk min mamma var. Jag grät bittert många gånger under den här tiden. Nämnas bör att jag arbetade i Uppsala, var småbarnsmamma, bodde i Storvreta och hade dagmamma där. Busstrafiken, som var Sj, var begränsad på den tiden.
Det gick fort på slutet och vi var på sjukhuset med mamma sista dagen.
Jag kom dit före 10.00 på fm. Mamma hade då varit pigg på morgonen och sagt till personalen att hon väntade på mig men hon förstod att vi, jag och min familj tog det lugnt på lördagmorgonen.
Mamma pratade om mig med en främmande person. Hon som aldrig pratade om sin familj och framförallt inte om mig. Mamma hade hög grad av integritet och liksom jag avskydde hon att få tillbaka vad hon sagt.
Vi pratade, hon och jag och hon funderade över om hennes rehabplats på Skogsgården i Storvreta fanns kvar och jag lugnade henne, att självklart gjorde den det. Hon var inte förberedd på att lämna livet.
Så småningom kom Siw och slutligen pappa när han stängt affären.
Siw och jag åkte hem till mig en stund på em. Till Storvreta i snöoväder för att sedan återvända vid fem-tiden. Vi hade ju lovat att återkomma. Då såg det ut som hon sov. Siw tog pulsen och den var låg.
Vi var överens, som vanligt, i vår familj. Inga livsuppehållande åtgärder skulle vidtas.
Redan vid sex-tiden hade hon somnat in för alltid. Det gick lugnt till. Vi stannade kvar en stund.
Nu återstod det vi tyckte var svårast!
Det var att åka hem till mormor, nästan 89 år och berätta för henne att hon förlorat ytterligare ett av sina barn. Herbert hade avlidit 1971.
Nu skulle alla motstridiga känslor bearbetas - det var inte enkelt och känslorna var onämnbara!
¨
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar